Gransjo

Gransjö gård – från Gunnar Wennerberg till Ove Megin

Mellan Grönsakstorget och Hamngatan i Västervik ligger det hus som på 1960-talet inrymde vårt stadsbibliotek. Ett gulreveterat tvåvåningshus. Vid 1800-talets mitt bodde här amiral Claes Cronstedt med sin familj. I augusti år 1852 hölls i den byggnaden bröllop mellan dottern Hedda och skalden och tonsättaren Gunnar Wennerberg.

   Wennerberg hade under sina glada studieår i Uppsala skrivit och komponerat de numera legendariska sångerna om Glunten och Magistern. Vid bröllopet gav två av hans vänner en egen variant på en av dessa gluntar, som då lät så här:

 

”Förr sjöng han ’Uppsala är bäst’.
Nu har han ändrat låten.
I själva Rom han varit gäst
och sett den hela ståten.
Nu svärmar han för Västervik!
Dit ville vi ock fara.
Den staden finns ingen lik
om icke en gång – Skara!”

I Västervik festades det i dagarna tre. Sedan packades brudens hemgift i lådor och med häst och vagn for paret på sin långa resa till det nya gemensamma hemmet i Skara. Ett hem som kom att präglas av kyrka, religion, gudfruktighet – och moderskapslycka!
   Hedda Cronstedt födde inte mindre än tio barn under perioden 1855 – 1872. Familjen Wennerberg flyttar så småningom till Stockholm. Gunnar Wennerberg blir först utsedd till ecklesiastikminister och får senare uppdraget att verka som landshövding i Växjö.

/gunnar-wennerberg.jpg

Fleetwoods hem på Gransjö
I Växjö blev fröknarna Wennerberg snabbt omsvärmade av unga stiliga friare från förnäma familjer. Signe gifte sig med en godsägare Taube, Elin med Carl Axel Lewenhaupt och Gunhild med Fredrik A Posse. Astrid, den yngsta av döttrarna Wennerberg, gifte sig 1889 med ryttmästaren Edvard Fleetwood.
   Edvard var utsedd som arvtagare till godset Odensviholm. Detta ägdes av kapten Otto Carlesson och hans hustru friherrinnan Victorine, född Fleetwood och faster till Edvard.
   På gården Sjöända, numera Gransjö, inrättades ett vackert hem för paret Fleetwood. Den förste som kom att besöka dem var Astrids yngste bror Folke. Han hade varit på en fotvandring på Gotland och drabbats av en nervfeberepidemi. Han insjuknade på Gransjö och dog där. Det blev anledningen till att föräldrarna Wennerberg besökte dotterns hem. Besök som sedan återupprepades varje år.

Här på Gransjö trivdes Gunnar Wennerberg. Ofta satt han under den stora eken för att spela, sjunga och kanske berätta om livet i både Stockholm, Uppsala, Skara och Växjö. Dessutom putsade han gårdens rabatter och bjöd den gamle trädgårdsmästaren på snus.
   Hustrun Hedda gick bort år 1900 och maken Gunnar året därpå. De förenades med sonen Folke på Odensvi kyrkogård där Gunnar Wennerbergs gravsten har texten: ”Soli Deo Gloria”. Endast Gud tillhör äran.
   När Victorine Carlesson gick bort 1904, vidtog stora renoveringsarbeten vid Odensviholms herrgård. Till julen samma år kunde Astrid och Edvard Fleetwood flytta in. I gemaken fanns såväl konst som möbler från tidigare generationer. Här växte de fyra barnen upp. Sönerna Folke, Sten och Kjell samt dottern Vera. Borta på Gransjö flyttade egendomens inspektor och förvaltare G. A. Nilsson in.

 

Livet på Gransjö

Från Gransjö vandrade inspektoren varje dag de två kilometrarna ner till gården, för att där dirigera arbetet med lantbruk, skogsskötsel och kreaturens vård. Odensviholmsgodset sträckte sig från Strömstad kvarn i öst till Kullagården i väst. Söderut slutade gårdens marker vid den lilla stugan Rögrind, där började prästgårdens mark. Omkring åtta kilometer norrut slutade Odensviholm med Näringe gård.

   Om livet på Gransjö och den stora märkliga verandan har inspektorens son Hasse Nilsson berättat. I några skrifter han färdigställt som pensionär skriver han om livet på landet under 1900-talets förra hälft, om isdösar, skvimpkors och skvaltor. Hasse Nilsson var också med då bilarna gjorde sitt intåg och skrämde hästar i sken. Maximifarten för dessa vägarnas vidunder var 45 kilometer i timmen.
   Hasse skriver också om telefonväxeln och om att telefonisten i alla tider hette Ingeborg. Hon satt dagligen vid sin snörväxel, vars batterier ständigt måste bytas. Även i min barndom hette telefonisten Ingeborg. Kan det ha varit samma kvinna hela tiden?

   Inspektor Nilsson gick i pension och flyttade från Gransjö och 1938 kom min far Sten Grönhammar som inspektor till Odensviholm. Han fick då sin tjänstebostad i den östra flygeln nere vid herrgården och där växte jag och mina tre syskon upp.

/gransjo-veranda-bild.jpg
Fleetwoods på Odensviholm
Friherrinnan Astrid bodde då som änka i herrgården med två av sina barn, dottern Vera och sonen Kjell. Under 1940-talet fanns fortfarande en mängd personal som eldade i de tjugo kakelugnarna, städade och lagade mat till herrskapet och alla deras gäster.
   På somrarna kom de, alla Astrid Fleetwoods vänner och släktingar. Bland andra Amelie Posse, dotter till Gunhild och därmed kusin till Vera och Kjell. Amelie hade levt ett spännande liv ute i Europa, varit gift i Tjeckoslovakien och etablerat sig som intressant författarinna. Vi väluppfostrade inspektorsbarn fick tidigt sitta tysta och lyssna när hon läste högt för kusinerna ur sitt senaste manus.
   Det var också vår enda uppgift, att sitta tysta och lyssna, även då baron Kjell Fleetwood spelade piano. Oftast något verk av morfadern Gunnar Wennerberg. Gluntarne passade nog inte i salongen, utan det var mera tonsättningarna till Davids psalmer vi fick höra.
Bakom baronens rygg stod prästen Carl David Lindberg från Törnsfall och sjöng med slutna ögon och knäppta händer. Vackert att skåda, fint att lyssna till. Fast mest spännande var det att se om baron Kjell skulle hinna aska av sin cigarett eller om askan skulle falla ner på flygeltangenterna…

När Amelie Posses 60-årsdag närmade sig uttryckte hon en önskan att få en gravplats på Odensvi kyrkogård och där även få ett körsbärsträd planterat. För, som hon sade: ”Kommer ingen annan till min grav, så kommer åtminstone fåglarna.” Av olika anledningar kom körsbärsträdet först att planteras nere vid herrgården. Vid denna plantering var både min syster Eva och jag själv närvarande. Mamma Rut förevigade ögonblicket med sin lådkamera. Senare kom körsbärsträdet att flyttas till kyrkogården där Amelie Posse vilar sedan 1957, under en oval gravsten ritad av hennes son Jan Brazda.

/amelie-posse-planterar.jpg
Nya tider
Förändringens vindar blåste in över jordbruket på Odensviholm. Det blev traktorer istället för hästar. Såningsmaskiner för vårarbetet och frontlastare till höstarnas höskördar. Arbetarstyrkan reducerades. Vera och Kjell Fleetwood gick ur tiden och min far i pension.
   I juni 1973 hölls auktion på herrgårdens inventarier, möbler, böcker, konst och den stora tennsamlingen, allt gick under klubban! Odensviholmsgodset kom att säljas till trävaruhandlaren Torsten Johansson. Han styckade av och sålde utgårdar, arrendegårdar, torpställen och skogsmark. Många arrendatorer kunde friköpa sina gårdar och Olle Svensson från en av dessa köpte centrala delen av godset med herrgård, trädgård, ladugård och stallbyggnader. Familjen Svensson, som nu är inne på tredje generationen, brukar fortfarande gården.

Gransjö blir konstateljé och kursgård
Gransjö, som en gång var paret Fleetwoods hem, blev därefter bostäder till några av de familjer som arbetade på Odensviholm. Men när Johansson tog över såldes också Gransjö. Huvudbyggnaden med sin fantastiska veranda och stora tomt köptes 1975 av danske konstnären och pedagogen Ove Megin. Gransjö förvandlades nu till kursgård för kreativt skapande, teater och vuxenpedagogik.
   En del av denna verksamhet formades tillsammans med konstnären och skulptören Lore Nynnell, som följde med Ove Megin till denna unika plats. Den anrika byggnaden inrymde både bostadsrum och ateljé för Oves måleri. Våren 2017 gick Ove Megin ur tiden, lite över 80 år gammal, och gården ärvdes av Lore Nynnell.

 

-         Eftersom jag har min egen ateljé i Gamleby, måste jag nog tyvärr sälja Gransjö. Men en vackrare plats än denna är svår att finna, säger Lore.

 /malning-ove-megins-atelje.jpg

ÅSA FROSTERUD JÄGERHORN

Bildtexter:  

 

1. Skalden och tonsättaren Gunnar Wennerberg (Arkivbild: Västerviks visarkiv).

2. Gransjö med sin karakteristiska veranda 2017 (Foto: Åsa F. Jägerhorn).

3. Amelie Posse planterar ett träd för sin blivande grav. Vera, Kjell och Astrid Fleetwood ser på, liksom inspektorns barn Eva och Åsa (Foto: Rut Grönhammar).

4. Interiör från Gransjö och Ove Megins ateljé (Foto: Åsa F. Jägerhorn).

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)